En traumatisk upplevelse för mina små tjejer

Sen snön kom i lördags har tjejerna varit ute och åkt pulka i flera timmar varje dag och idag efter skolan skulle de ut igen. De hade bråttom som vanligt och snöret till pulkan hamnade utanför hissen. Hissen tog sig en och en halv våning ner men sen tog det tvärstopp för pulkan hade fastnat i taket och snöret var så slitstarkt så det gick inte av. Själv stod jag i köket och fixade med middagen och jag tyckte att jag hörde Imanigråt så jag gick och tittade i fönstret och tittade mot pulkabacken men kunde inte se någonting. Efter ytterligare några minuter tilltog gråten och då öppnade jag ytterdörren och fick höra hjärtskärande gråt från hissen. Jag gick ner en våning och såg den rosa pulkan hänga ner från taket och nere på golvet en dryg meter ner stod tre små tjejer och grät hysteriskt och sträckte upp armarna mot mig. Först blev jag fruktansvärt orolig att de hade skadat sig men jag såg relativt snabbt att de var oskadda. Jag fick de att sansa sig lite och läsa vad det stod för telefonnummer till hissjouren som jag ringde och de lovade att komma inom 20 minuter. När tjejerna fick höra att hjälp var på väg sken de upp som tre små solar, klädde av sig ytterkläderna och satt sig på golvet och lekte sten, sax och påse och sen hörde jag hur de satt och planerade vad de skulle säga till klasskompisarna i skolan. Jag frågade om jag skulle ta ett foto också och de ville de väldigt gärna så de kunde visa kompisarna, annars hade jag aldrig fotat tre små barn som sitter fast i en hiss. Efter en dryg halvtimme i hissen kom slutligen hissreparatören och tjejerna blev utsläppta.